Vänsterpartiet vill inte hindra någon privatperson från att anlita städhjälp. Det går alldeles utmärkt att vända sig till en av alla de städfirmor som redan finns.

Men vi tycker det är fullständigt orimligt att, som regeringen
föreslår, ta 1,5 miljarder kronor av våra gemensamma skattemedel för
att göra det billigare för de välbeställda att få sina hem städade.
Samtidigt som äldreboenden, daghem och skolor skriker efter mer
personal och resurser, men nekas dessa "för att vi inte har råd".
Bara
en av tio svenskar kommer att köpa de subventionerade hushållstjänster
som regeringen vill införa, enligt en undersökning som Sifo/Aftonbladet
gjort. De allra flesta hushåll har helt enkelt inte råd att köpa hjälp
i hemmet, inte ens med subventionerat pris.
Men för hushåll med
mycket god ekonomi och höga inkomster öppnar sig en enormt stor
skattesänkning. Till exempel kommer ett par som har råd att anlita
hushållstjänster för sammanlagt 200 000 kronor under ett år att kunna
sänka sin skatt med 100 000 kronor samma år.
När allianspartierna
talar om åtgärder för att få vardagspusslet i en familj att gå ihop är
det som synes de välbeställda familjerna som har möjlighet att göra det
stora klippet.
Det stora klippet ja, se bara hur det gått i Finland
och Frankrike. Båda länderna har sedan några år infört avdrag för
hushållstjänster. I båda är det de fem till tio procent rikaste
hushållen som köper merparten av tjänsterna. De hushållen finns i
huvudsak i de finare kvarteren i Helsingfors och i franska storstäder.
Och denna hjälp till de välbeställda ska ensamstående mödrar och pensionärer vara med och betala via skattesedeln!
Man
kan med fog påstå att vad regeringen är på väg att göra är helt enkelt
att införa en lyxreform som kostar nästan 1,5 miljarder kronor och som
i huvudsak kan användas av familjer som redan lever i lyx eller har en
mycket god ekonomi. Det upprör mig eftersom vi har så många andra
områden som vi skulle behöva avsätta mer pengar till, exempelvis
barnomsorg, äldreomsorg och höjd a-kasseersättning.
Allianspartierna
påstår dessutom att reformen om hushållstjänster gynnar jämställdheten
mellan kvinnor och män. De menar att om man köper hushållstjänster
slipper kvinnor utföra hushållsarbete hemma och de kan därmed
lönearbeta mer.
Men det regeringen gör är att den osynliggör själva
grundproblemet, nämligen att alltför många män inte tar sitt ansvar.
Uppfattningen om vad som är kvinnligt respektive manligt befästs genom
alliansens förslag. Högavlönade män och kvinnor kan köpa sig fria från
en diskussion om en mer jämställd fördelning av hemarbetet.
Vi inom
vänsterpartiet jobbar i stället för en generell arbetstidsförkortning
för att få vardagspusslet att gå ihop. Det är en reform som till
skillnad från regeringens överklassavdrag kommer alla till del.

Elina Linna (v),
riksdagsledamot 

Högeralliansens förslag på kupongtandvård är ovärdigt ett välfärdssamhälle. Vi har råd med en riktig reform. Klass skall inte synas i munnen, skriver Eva Olofsson och Elina Linna.

Högeralliansen lovade inför valet en snabb tandvårdsreform. Det löftet
svek de. Och nu gör de tandvården till en kupongvara med för lite stöd
till dem som verkligen behöver det. För oss i vänsterpartiet är saken
självklar: tänderna är en del av kroppen. Därför vill vi satsa dubbelt
så mycket som regeringen på tandvården. Vi har råd med det om vi låter
bli att sänka skatten för de rika.
Vänsterpartiet var ensam motståndare till den avreglering av tandvården
som ledde till att tandvårdskostnaderna rusade i höjden. I
försäkringskassans analys av tandvården, som kom nyligen, framgår
tydligt de dramatiskt ökade kostnaderna för patienterna. Priset för en
enkel lagning av en tand har mångdubblats sedan 70-talet. I spåren av
prishöjningarna kan vi se hur tandvårdskonsumtionen minskar i de
grupper som har det sämst ställt.
Ungdomar väljer bort tandvårdI Socialstyrelsens alldeles färska folkhälsorapport framgår det att
alldeles för många avstår från tandvård av ekonomiska skäl. Runt
hälften skulle inte ha råd med oväntade tandvårdsutgifter på 5 000
kronor. Klasstillhörigheten styr alltså hur ofta man går till
tandläkaren vilket påverkar tandhälsan. Ungdomar mellan 20 och 29 år,
som har sämre ekonomi än de över 30 år, har minskat sin
tandvårdskonsumtion mest. I spåren följer sämre tänder hos unga.
För vänsterpartiet är tänderna en del av kroppen, därför är vårt mål
att tandvården inte ska kosta mer än annan sjukvård. Vi var också först
ut med förslag om en genomgripande tandvårdsreform. Det är naturligtvis
bra att fler insett det behovet.
Den 6 mars presenterades den statliga utredningen Friskare tänder –
till rimliga kostnader. Utredningens förslag är i stort sett vad
alliansen drev i valrörelsen och vad de beställde genom
utredningsdirektiven. Förslaget innehåller en "tandvårdscheck" på 300
eller 600 kronor vartannat år. I "den nya arbetarregeringens" Sverige
blir tandvården en kupongvara. Om man jämför detta med vänsterpartiets
och den förra socialdemokratiska regeringens överenskommelse om att de
vanliga undersökningarna skulle kosta max 200 kronor, så är i
realiteten utredningens förslag en försämring för de flesta.
Rejält stöd till låga kostnaderDet nya tandvårdsstödet innehåller också ett högkostnadsskydd som
träder in vid kostnader över 3 000 kronor. Men de flesta som avstår
från att gå till tandläkaren gör det på grund av att de inte ens har
råd med grundläggande tandvård. Den som inte har råd att betala ett par
tusen kronor är inte alls hjälpt av regeringens högkostnadsskydd. Du
förväntas själv ha råd med tandvård upp till en kostnad på 3 000 kronor
per år. Vi vet att många ensamma mammor, ungdomar, studenter,
långtidssjuka och arbetslösa inte har de marginalerna. Det innebär att
många fortfarande kommer att tvingas avstå från viktiga behandlingar.
Det är oacceptabelt. Därför vill vänsterpartiet ha ett rejält stöd
redan vid låga kostnader.
Lever inte upp till löftetI en debattartikel i april förra året påstod en enig högerallians
att deras högkostnadsskydd skulle ta hand om större delen av kostnaden
för de hårdast drabbade. Man exemplifierade med Annika som stod inför
en tandvårdskostnad på 10 000 eller 16 000 kronor beroende på vilken
lösning hon valde. Men högeralliansen lever inte upp till sitt löfte
till Annika. Det förslag till högkostnadsskydd som nu föreslås ger bara
Annika 35 till 43 procent av kostnaden i ersättning. För att staten ska
stå för större delen av tandvårdskostnaderna, som alliansen lovade,
krävs kostnader på över 19 000 kronor. Regeringens subventioner vid
höga kostnader är inte i närheten av det som vänsterpartiet föreslår.
Annika får med regeringens förslag betala 9 199 kronor för ett
implantat medan vänsterpartiets reform ger en kostnad på 5 623 kronor.
Regeringen påstod att de skulle prioritera de höga kostnaderna. Det
märks inte särskilt väl.
Vänsterpartiet är det parti i riksdagen som vill satsa mest på
tandvården. Vi gör det eftersom vi tycker att det är ovärdigt ett
välfärdssamhälle att klass syns i munnen. Det ekonomiska utrymmet för
en riktig tandvårdsreform finns och i vårt budgetförslag satsar vi hela
10 miljarder kronor på en sådan reform. Genom en så stor satsning kan
tandvårdskonsumtionen öka och tandhälsan förbättras.

Här är den nya distriktsstyrelsen. Läs och begrunda.

Ordförande:

Lotta Johnsson Fornarve     Oxelösund

Ord. ledamöter:

Staffan
Folke                       Nyköping

Maria Chegui                       Eskilstuna

Conny Jacobsson                 Nyköping

Eila
Clarstedt                       Eskilstuna

Patrik
Renfors                      Oxelösund

Mona Ström                          Nyköping

Sixten
Thuresson                 Gnesta

Annagreta
Segerberg           Flen

Supleanter:

Johan Fritz                           Katrineholm

Rosy Falk                             Strängnäs

Marcos Navarro                   Vingåker

Johan Bergstad påstår i en insändare i SN (070302) att vänsterns skola redan är här. Det finns mycket kvar innan vi uppnått vänsterns skola. Därmed inte sagt att allt är så uruselt i dagens skola som Bergstad påstår.

Det är inte acceptabelt att tala i
mobiltelefon, mobba sina kompisar eller kalla flickor för horor. Vi
måste även erkänna att det finns många lärare och elever som gör ett
utmärkt arbete. Men visst finns det mycket som skulle kunna bli bättre
i dagens skola.
Den borgerliga lösningen på skolans problem är att
ropa på mer betyg, drill och disciplin. Att gå tillbaka till en mer
auktoritärt styrd skola är ingen lösning. Alla barn har inte samma
förutsättningar. Det finns många barn som mår dåligt eller har
föräldrar som inte kan stödja och hjälpa dem på det sätt som de skulle
behöva.
Vi måste skapa en skola där alla barn får den hjälp dem
behöver efter deras egna förutsättningar. En rättvis skola där alla
elever blir sedda oavsett kön, etnicitet eller social bakgrund.
Bergstad
klagar även på lärarna. Vi vet att det finns många lärare som gör ett
fantastiskt arbete, men för att lärarna även fortsättningsvis ska orka
göra ett bra jobb måste de få en kontinuerlig, kompetensutveckling och
bättre arbetsförhållanden.
Tidigare betyg i skolan löser inga
problem. Betyg leder till ökad konkurrens och utslagning och ger barn
från studievana hem ett försprång. Betygshets leder till kortsiktigt
pluggande av lösryckta fakta för att få höga poäng på proven. Vi vill
skapa en skola där eleverna studerar för att de vill lära sig och där
kunskapen står i centrum. Vi vill ha en sammanhållen skola där eleverna
är delaktiga och tar ansvar. En skola där eleverna lär sig att tänka
själva och vara kritiska. En skola där man lär sig vad demokrati
innebär i praktiken.

Nya pedagogiska metoder måste utformas
och utvecklas. Vi vill ha mindre klasser och fler lärare och
elevvårdsstödjande personal för att alla barn ska kunna bli sedda. Vi
kan inte som Bergstad blunda för att många av skolans problem bottnar i
bristande resurser. En investering i skolan är en investering för
framtiden.

Lotta Johnsson Fornarve
ordförande Vänsterpartiet Sörmland 

Alliansen planerar att sälja ut flera statliga bolag. Deras motiv för utförsäljningen av dessa vinstgivande bolag är enbart ideologiska.

Det är inga oviktiga bolag i vilka statens ägarandelar ska
säljas ut. Bland dem finns en av de största bankerna, stockholmsbörsens ägare,
innehavaren av de statliga verksamheternas byggnader och det dominerande
telekombolaget, med eller utan det fasta telenätet.

Vi ser detta som en massiv omfördelning av vinster från den
offentliga sektorn till kapitalägarna. Utförsäljningen ger på sikt en försämrad
stadsbudget. Den förväntade sänkningen av kostnaden för stadsbudgeten blir
mindre än den vinst dessa bolag idag bidrar med. Staten och medborgarna
förlorar medan kapitalägarna vinner.

Att släppa det statliga inflytandet i dessa bolag medför en
förlorad möjlighet att låta dem ha en marknadskontrollerande roll, för att
gynna stora konsumentgrupper. Ett exempel är SBABs agerande på
bostadslånemarknaden.

Dessa bolag skulle också kunnat stå för ett långsiktigt
produktivt ägande, som motvikt till den vinstfixerade kvartalskapitalismen. Den
möjligheten går nu förlorad när det demokratiska inflytandet säljs ut.

Vi är många som lider när folkhemmet säljs ut av ideologiska
skäl, under täckmanteln "det nya arbetarpartiet", när vinster flyttas från
staten för att gynna privata investerare och kapitalägare. Stoppa utförsäljningarna!

Svenskt Näringslivs vice vd Jan-Peter Duker föreslår i ett brev till arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin att strejkrätten ska begränsas.

 I brevet kallar Duker Hotell och restaurangfackets blockad av en salladsbar i Göteborg för "övervåld". Han menar att reglerna kring konflikträtten är föråldrade och att fackföreningarna är konservativa bakåtsträvare "som vill bevara allt vid det gamla".

Vad som är nytt eller gammalt i detta fall är nog en definitionsfråga. Vi behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att komma till ett Sverige där arbetarna förväntades stå med mössan i hand, buga och hålla käft. Där människor kunde avskedas på stående fot, utan motiv eller förklaring. Ett Sverige där varje försök till organisering eller krav på löner, arbetsmiljö eller andra anställningsvillkor möttes med trakasserier och svartlistning av "besvärliga" arbetare.

Att inte vilja ha tillbaka detta "gamla" är vad kampen för kollektivavtal handlar om. Kollektivavtalen garanterar rimliga anställningsförhållanden och löner. Om arbetsgivarna inte ställer upp på ingångna avtal eller vägra teckna avtal finns det möjlighet att ta till vissa reglerade stridsmedel så som strejker och blockader. Arbetsgivaren har också denna möjlighet, till exempel genom lockout.

Man kan ju komma med snyfthistorier om enskilda arbetsgivare som "offer" och dessa historier är förstås tacksamma för högern och Svenskt Näringsliv. Men för mig är det helt grundläggande att företagare som anställer ska ställa upp på de villkor som råder på svensk arbetsmarknad och att man förstår att det innebär ett ansvar att ha anställda.

Det är inte arbetsgivarna som saknar makt och inflytande i dagens Sverige. Miljoner anställda är helt beroende av de beslut som ägarna och deras representanter fattar. Det kan handla om beslut som är avgörande för tusentals anställda och ibland för hela orters och regioners framtid. Men även anställda hos mindre arbetsgivare är alltid i beroendeställning.

Vi måste förstå att det handlar om just makt och inte om enskilda företagares godhet eller ondskefullhet. För att i någon mån reglera denna makt krävs det regler, lagar och avtal på arbetsmarknaden. Den kamp som fackföreningarna i Göteborg nu för handlar inte om att vara "taskig" mot en salladsbarägare utan är en strid om att upprätthålla en civiliserad arbetsmarknad. Om Svenskt Näringsliv på allvar brydde sig om den aktuella salladsbarägaren borde de informera henne om vad som faktiskt gäller istället för att blåsa under en "snyfthistoria" för att vinna billiga poäng.

Lasse Ohly

Partistyrelsen uteslöt i helgen de två avhoppade landstingspolitikerna Ann Berglund och Marco Venegas ur vänsterpartiet. Beslutet var enhälligt, och ett nödvändigt svar på valets tragiska efterspel.

I stadgarna för vänsterns landstingsgrupp i Sörmland ges gruppen förtroende att fatta beslut i samtliga frågor utom tre. En av dessa är frågan om samarbete med andra partier, där distriktsstyrelsen avgör.

Stadgarna är antagna av partiets medlemmar, och utgör därför i princip ett demokratiskt kontrakt mellan den enskilde medlemmen och partiet. När man går med i ett parti förbinder man sig alltså att följa stadgarna. Man förbinder sig också att driva önskemål om ändringar internt; något som varken Marco eller Ann gjorde.

Vare sig man vill kalla stadgebrott för civilkurage eller för rättshaveri, är det ett brott mot demokratin, och tolereras varken mer eller mindre i vänstern än i något annat parti. 

Vänsterpartiet beklagar den kränkning av demokratin som det innebär att två av våra medlemmar överger det beslut som partiet fattat om en samverkan med socialdemokraterna för att styra landstinget. Vänsterpartiets distriktsstyrelse beslutade dagen efter att Ann Berglund och Marco Venegas via mail meddelat att de lämnar Vänsterparti landstingsgruppen följande:

1. Att vi skall få till stånd samtal med Marco och Ann för att få möjlighet att förstå vilka sakskäl som ligger bakom deras beslut att som vänsterpartister överge en regeringssamverkan med socialdemokraterna i landstinget, för att istället styra med den borgerliga alliansen och miljöpartiet. Målet var att lösa dessa eventuella politiska konflikter för att få Ann och Marco att besinna sig för att sedan återgå till det parti vars ideologi de säger sig dela.  

2. Om detta inte skulle lyckas var det vår mening att förmå Ann och Marco att lämna sina uppdrag, uppdrag som de valts till som vänsterpartister inom vänsterpartiet via nomineringar och val. Om de är missnöjda med Vänsterpartiet så bör de lämna partiet och sina uppdrag. 

3. Om det inte går att lösa så återstår endast för vår distriktsstyrelse att till partistyrelsen  föreslå en uteslutning av Ann Berglund och Marco Venegas.

Samtal har förts med Ann Berglund och Marco Venegas där båda har backat i sakfrågor. De frågor som de framfört som skäl för sitt avhopp var höjning av politikerarvodet i landstinget och att de inte blivit erbjudna några uppdrag i landstinget. Marco blev exempelvis erbjuden att bli gruppledare, vilket han avböjde. När det gäller arvodesfrågan hade Vänsterpartiet beslutat sig för att rösta nej till en ev. höjning, något Marco och Ann kände till. På fredagen innan avhoppen stod det dock klart att socialdemokraterna backat i arvodesfrågan. Detta erkänner Ann och Marco.

Vi kan därför konstatera att det inte fanns några sakliga politiska skäl för avhoppen. Det som återstod är av personlig karaktär. Om viljan funnits hade vi kunnat lösa de problem som framkommit under samtalen. 

De politiska konsekvenserna är omfattande. Demokratin sätts ur spel. Valresultatet visade på en majoritet för S och V. I stället får vi nu ett borgerligt styrt landsting. 

Vänsterpartiet beklagar djupt det svek som utförts av två av våra medlemmar. Det finns inget stöd för deras agerande i vårt parti, tvärt om.

 Som parti kan vi konstatera att detta beteende " är lika ovanligt som dumt" men vi lägger inte hela ansvaret på Ann och Marco. Det kan nämnas att Ann Berglund som Eskilstunabo inte var nominerad från fjärde valkretsen, dvs Eskilstuna med omnejd.

Vänsterpartiet beslutade på sitt distriktsmedlemsmöte att inte låta sig nedslås. Vi kommer nu att tillsammans med socialdemokraterna föra en kraftfull offensiv oppositionspolitik – en politik med stark vänsterprägel, där vi kommer att lyfta en rad av de progressiva och framåtsyftande förslag vi gemensamt kommit överens om. 

För vänsterpartiets landstingsgrupp, Peter Linnstrand, Lennart Clarstedt                 

För vänsterpartiets distriktsstyrelse, Lotta Johnsson Fornarve, ordförande

Varför ska vi använda statens pengar till att anställa städerskor till den friska överklassen på Östermalm, när vi för samma pengar kan anställa minst lika många och evident fler i hemtjänsten eller i landets skolor?

Högeralliansens politiska agenda om
skattesubventioner för hushållsnära tjänster, skulle kosta 1,25 miljarder
kronor för 2000 arbetstillfällen. Om man i stället anställer vårdbiträden
räcker samma summa till 5 000 offentliga arbeten. Alliansen vill pressa
tillbaka arbetarrörelsens landvinningar. Det märktes tydligt i valet.

Högern utelämnade
taktiskt grundläggande fakta, om svag arbetsrätt för anställda i överklassens
hushåll. Faktum är att i LAS tillämpning undantas arbetstagare som är anställda
för arbete i arbetsgivarens hushåll.

Vänstern
vill prioritera satsningar inom den offentliga sjukvården, barn- och
äldreomsorg och en förbättrad arbetsmarknad med rättvisa löner till kvinnor.
Borgerligheten gör en annan cynisk prioritering. Jag blir upprörd och djupt oroad
över att högeralliansen har satt sina klor i sysselsättningspolitiken. Det
kommer nu påtagligt bli ännu mer tydligare klassklyftor, med ett A- och ett
B-lag på arbetsmarknaden.

De
resurser som högern vill satsa eller snarare dra ner på, kan istället offensivt
satsas på tjänster och löner i vår gemensamma offentliga välfärd. Det
borgerliga förslaget om billig städhjälp för de rika är ett höftskott. Min
gissning är att högerregeringen övertygats med fina ord från tjänsteföretagens
intresseorganisation Almega, som länge varit politiskt drivande i frågan. En
sak är säker Sveriges arbetsmarknad kommer att få följa med alliansen tillbaka
till 1800-talets konservativa högerpolitik.

Vänsterpartiet vill kontra detta med att framåtsyftande ha en större grundtrygghet,
genom socialism och feminism. Det vill säga vi vill komma upp ur diket, upp på vägen
tillbaka till den fulla sysselsättningens politik och det med rättvisa
arbetsvillkor reglerat i lagar- och kollektivavtal. Kan det vara så att
alliansen vill införa detta löntagarfientliga systemskifte, för att på område
efter område börja göra arbetsrätten mer flexibel?

Ska
alla som betalar skatt, betala för att vissa välavlönade köper städtjänster?
Frågar du en borgerlig politiker så skulle svaret vara ja. Främst eftersom
subventioner av hushållsnära tjänster är deras främsta och enda
arbetsmarknadsåtgärd. En subvention av hushållsnära tjänster leder till:
deltidsanställningar, visstidsanställningar, slöseri med skattepengar samt
väldigt få nya jobb. Att subventionera hushållstjänster från statligt håll
handlar enbart om en omfördelning av resurser och arbete från offentlig till
privat sektor.

Ibland
framställs den föreslagna reformen som en jämställdhetsåtgärd, det sägs att det
kommer att underlätta för kvinnor att göra karriär. Detta är rent nonsens som
döljer maktperspektivet i frågan om betalt och obetalt arbete. Den jämställdhet
vänstern vill uppnå är ju att män och kvinnor ska dela på hushållsuppgifterna. Alliansen
cementerar orättvisorna.

Ett städavdrag blir snarare en bromskloss i
jämställdhetsarbetet och konserverar mönstret att män inte behöver ta ansvar
för barn eller hushållsarbete. Det utmanar inte på något sätt
könsmaktsordningen utan återskapar arbetets könsuppdelning och det skeva
ansvaret för det obetalda arbetet. Vi ska inte ha en politik som gör att de
rika kan leva ett feodalt liv med en tjänstepiga, vem ska då städa hemma hos
den utslitna pigan?

Patrik Renfors
Vänsterpartiet
i Oxelösund

Under de senaste årens debatt har psykisk ohälsa likställts med våld och farlighet och röster har höjts för mer tvång och ökad kontroll. Kraven är urskiljningslösa och hänvisar psykiskt sjuka personer till ett utanförskap då de inte ska ha rätt till samma rätsliga status som andra medborgare.

Två av regeringspartierna har surfat fram på enkla vulgärargument om "hårdare tag" och nya tuffare tvångsmedel. Statsministern säger i sin regeringsförklaring att patienter som inte följer "ordinerad behandling" ska kunna bli tvångsomhändertagna. En sådan behandling skulle mötas av en massiv kritik om det rörde sig om inskränkningar i de medborgerliga rättigheterna för vilken annan – "frisk" – samhällsgrupp sem helst.

De värsta reaktionärerna i denna fråga är de före detta socialliberalerna i folkpartiet. I valrörelsen dömde Lars Leijonborg ut hela psykriatrin och alla dess medarbetare – läkare, sjuksköterskor, psykologer, skötare och terapeuter – genom att kräva ett stopp för "flummet" i psykriatrin. Någon precisering av vilket "flum" som Leijonborg syftar på har dock aldrig framförts.

Naturligtvis finns det brister inom psykriatrins område som måste åtgärdas. Strukturer måste ses över, resurser måste tillföras, personalen måste få möjlighet att höja sin kompetens med mera. För att lösa detta vill Vänsterpartiet satsa 500 miljoner mer per år på psykriatrin än vad regeringen gör. Dessutom vill vi arbeta fram en nationell handlingsplan på ett öppet och konstruktivt sätt – inte genom att låsa in sjuka och kasta bort nyckeln.

Elina Linna, riksdagsledamot (V), ledamot av riksdagens socialutskott