En satsning på järnvägstrafiken måste vara konsekvent. Det skrev Vänsterpartiet i Sörmland i en debattartikel tidigare under året. Här återkommer vi med ytterligare argument i frågan.

En satsning på järnvägstrafiken måste vara konsekvent. Det måste finnas både järnvägsspår, tågvagnar och passande avgångstider. Så skrev vi i en debattartikel redan tidigt i våras.
Under hela den tid som vårt parti suttit i förhandlingar om budgeten har Vänsterpartiet i Sörmland arbetat med att lyfta frågan om stöd till den regionala järnvägstrafiken. Vi har skrivit åtskilliga brev och haft personliga kontakter, inte bara med vårt eget parti utan också med socialdemokraterna och miljöpartiet.

När överenskommelsen var klar trodde vi att vi hade lyckats. Vi fick beskedet att regeringen skulle satsa 30 miljoner på Rikstrafiken för att täcka underskotten vid de olönsamma järnvägarna. Ett stöd som skulle hjälpa oss att driva tågtrafiken vidare på sträckan Uppsala-Västerås-Eskilstuna-Flen-Norrköping.

Nu känner vi oss lurade. För istället för stöd till tågtrafiken så tänker Rikstrafiken lägga pengarna på olönsamma flygplatser i Norrland. Detta som en följd av ett annat regeringsdirektiv. Det innebär att Rikstrafiken nu ser ut att dra in drygt 16 miljoner kronor från tågförbindelserna på sträckan Uppsala-Norrköping.

Som vi ser det spelar regeringen ett dubbelspel. I förhandlingarna med oss och miljöpartiet avsätter de pengar för att klara tågtrafiken, men samtidigt får Rikstrafiken andra direktiv utan att samarbetspartierna getts tillfälle att säga sin mening.

Det är en absolut nödvändighet att samhället tar ett större ansvar för kollektivtrafiken och järnvägstrafiken. Det är en förutsättning för tillväxt, för att människor ska kunna pendla till såväl studier som arbete. Men det är också, och framför allt, en fråga om god miljö och hållbar utveckling.

Vårt behov av att kunna resa ökar konstant, men vi kan omöjligt fortsätta att öka bilismen i samma takt. Om vi ska leva upp till de miljöpolitiska mål som riksdagen själv har antagit måste en allt större andel av trafiken styras över till kollektivtrafik. Att i det läget minska stödet till den interregionala järnvägstrafiken är direkt oförsvarbart. Varje resenär som väljer bil istället för att åka kollektivt ökar sina utsläpp av klimatstörande koldioxid med tre till fem gånger. Samtidigt ökar bidraget till ozonbildningen och cancerrisken tio gånger.

Vårt län är inte det enda som brottas med stora ekonomiska bekymmer när det gäller kollektivtrafiken. Mellan år 2000 och år 2007 ser kollektivtrafiken ut att minska i omfattning i 19 regioner, för sex av dem kan minskningen bli så stor som mellan 30 och 40 procent. En stark kollektivtrafik är en angelägenhet för hela samhället, därför måste också staten ta ett betydligt större ekonomiskt ansvar för framför allt järnvägstrafiken.

Tommy Hamberg
Ds-ordförande
Vänsterpartiet
Sörmland

Vänsterpartiet i Sörmland ger Lars Ohly sitt stöd. Men har också en del synpunkter att framföra.

Till
Lars Ohly

Flen 041011

Hej Lasse!

Distriktsstyrelsen i Sörmland hade möte i torsdags och diskuterade då såväl programmet ”Uppdrag Granskning” och den efterföljande debatten, som din roll som partiledare.

Det finns i distriktsstyrelsen ingen tvekan om att du har vårt förtroende och att vi står bakom dig som partiledare.

Ändå, eller kanske just därför, är det vissa synpunkter vi vill framföra.

Många uttalade på mötet en oro för, vad man uppfattar, din önskan att ”hålla dig vän med alla”. Det kan låta lite motsägelsefullt att vi å ena sidan kritiserar den hållningen, samtidigt som vi värnar ett brett vänsterparti där olika inriktningar känner sig hemma.

Vad vi i klartext menar är att politikens innehåll i alla lägen måste vara viktigare än symboler, slagord och etiketter. För att vi ska bli trovärdiga i såväl dagspolitiska frågor som i vår grundläggande systemkritik krävs att vi, och du som partiledare, i alla sammanhang tillbakavisar en naiv revolutionsromantik. Det måste vi kunna göra utan att samtidigt kompromissa med vår grundläggande politik.

Med vänlig hälsning

Tommy Hamberg
Distriktsordförande Sörmland

Rädda Barnen har nyligen kommit med en rapport om barnfattigdom. En rapport som tydligt visar hur det är att vara fattig i ett av världens rikaste länder. Vänsterpartiet skriver om vad sörmlands kommuner kan göra för att göra livet lättare för barn som lever under svåra ekonomiska förhålanden
Nu börjar sommarsemestrarna för hela svenska folket. Redan för några veckor sedan ljöd sångerna om blomstertiden och Idas sommarvisa, rektorerna höll tal och barnen såg fram mot ett långt, härligt lov fyllt av sol, bad och glass. Sommarlov och Bullerbylycka.
Men inte för alla barn.
För samtidigt som sångerna klingar ut och barnen lämnar klassrummen så kommer Rädda Barnen med ytterligare en rapport. En rapport som tydligt berättar hur det är att vara fattig i ett av världens rikaste länder. En rapport som utgår från banens perspektiv och barnens egna berättelser.
Att inte ha råd att följa med till badhuset. Att tvingas stanna hemma från skolutflykten. Att inte ha pengar till avgiften i fotbollsklubben eller musikskolan. Det är verkligheten för en kvarts miljon barn i dagens Sverige.
Visst, fattigdomen är relativ. I Sverige är det knappast några barn som svälter eller saknar tak över huvudet. Men 260 000 barn tvingas leva med en ständig oro för att familjens pengar inte ska räcka till, de kan inte göra samma saker som sina kompisar och de tvingas många gånger ta ett stort ansvar för sina egna föräldrar.

De senaste åren har barnfamiljerna generellt sett fått det lite bättre, och antalet fattiga barn har minskat något. Men samtidigt ökar klyftorna mellan rika och fattiga barnfamiljer. De fattigaste har, under de senaste tio åren, minskat sin standard med nästan tre procent medan de rikaste har fått en ökning med drygt 11 procent. Skillnaden mellan olika kommuner är också stor. I Sörmland kan vi till exempel se att de fattiga barnen är mer än dubbelt så många i Eskilstuna som de är i Trosa. Barn med utländsk bakgrund är också överrepresenterade, av de barn som kom till Sverige i början av 1990-talet lever fortfarande nästan hälften i familjer med dålig ekonomi.

Sörmlands kommuner kan göra en del för att göra livet lättare för barn som lever under knappa ekonomiska omständigheter. Det kan handla om att ordna koloniverksamhet eller andra former av gratis sommaraktiviteter för barn. För de äldre barnen/ungdomarna är det viktigt att erbjuda feriearbeten och att alla ungdomar, även de vars föräldrar har socialbidrag, får behålla hela sin lön utan att familjens bidrag minskas.
Ytterligare en viktig åtgärd är att se, upptäcka och erbjuda hjälp till alla de barn som växer upp med föräldrar som har alkohol- och drogproblem. Vi vet idag att mellan 10 och 15 procent av alla barn har någon förälder med missbruksproblem. Bara ett par procent av dessa barn får den hjälp och det stöd de behöver. Här måste insatserna öka betydligt.

I grunden handlar barnfattigdomen om ett orättvist och ojämlikt samhälle. Olika kommunala åtgärder kan mildra konsekvenserna, men vill vi på allvar att alla barn ska ha en bra levnadsstandard då måste vi också angripa de ökade inkomst- och förmögenhetsklyftorna. Vi måste bekämpa arbetslösheten och höja de låga kvinnolönerna. Vi måste vända dagens utveckling där den rikaste fjärdedelen av vår befolkning får skattelättnader, samtidigt som vi tvingas skära ner inom den offentliga sektorn.

En verklig satsning för att bekämpa barnfattigdomen kräver en omfördelning av både inkomster och inflytande i samhället.

Carin Kuutmann, Eskilstuna
Patrik Renfors, Oxelösund
båda ledamöter av Vänsterpartiets distriktsstyrelse i Sörmland

Landstinget Sörmland drabbas nu både av minskade skatteintäkter och minskade statsbidrag. Vårproppositionen innebär tyvärr inga lättnader. Det skriver Vänsterpartiets distriktsstyrelse i följande debattartikel.

Vänsterpartiet värnar en generell och gemensam välfärd som ger vård och omsorg på lika villkor oavsett vilka sociala villkor vi lever under. För detta krävs en bred skattebas och ett relativt högt skatteuttag samt en aktiv fördelningspolitik från riksdag och regering.

Svensk hälso- och sjukvård är effektiv i en internationell jämförelse, men vården behöver likväl, inte minst genom den åldersförändring som befolkningen genomgår, mer resurser.
10% av BNP anser vi är en både möjlig och rimlig nivå.

De senaste tio åren har hälso- och sjukvårdens andel av BNP minskat, även om vi ser en liten ökning det senaste året. Detta sker samtidigt som de flesta svenska landsting höjt skatten en eller flera gånger och trots att den socialdemokratiska regeringen och de båda samverkanspartierna vänsterpartiet och miljöpartiet både utlovar och påstår att nya pengar tillförts kommuner och landsting.

Hur kan det då komma sig?

För det första har den socialdemokratiska regeringen drivit en aktiv skattesänkningspolitik på statlig nivå som naturligtvis ger mindre pengar i statskassan och därmed mindre pengar att fördela till kommuner och landsting.
För det andra är det tyvärr inte sant att kommuner och landsting och därmed hälso- och sjukvården får mer pengar. Tyvärr är det så att när man summerat plus- och minusposter i årets vårproposition, blir det i praktiken mindre pengar än tidigare till den regionala och lokal nivån.

Landstinget Sörmland drabbas nu både av minskade skatteintäkter och minskade statsbidrag. Det drabbar de sämst ställda, gamla, sjuka och funktionshindrade. I stället för satsningar för att nå målet att 10% av BNP ska gå till hälso- och sjukvården, tvingas landstingen nu spara och banta sina kostnader, dvs skära i vård och omsorg.

När pengarna inte räcker finns det två sätt att ransonera sjukvård. Med köer eller med plånboken. Vänsterpartiet anser att ingendera är nödvändigt eller rimligt. Det finns en bred majoritet i Sverige som gärna ser en omfördelning från privat till gemensam konsumtion,
d v s att mer pengar går till vård, skola och omsorg.

Men tongångarna från Socialdemokraternas tillväxtkongress oroar oss. Att så tydligt fokusera på fördelning av kommande tillväxt och så lite på fördelning av alla de resurser som redan finns, och på sikt nya skattesänkningar och därmed en än mer krympande kaka att fördela gynnar inte en gemensam välfärd.

Inför arbetarrörelsens dag den 1 maj, är det inte bara arbetare i alla länder som behöver förena sig. Lika viktigt är att Sveriges arbetarrörelse, partier och fackföreningar, förenar sig i kampen för vård, skola och omsorg i en väl fungerande gemensam sektor!

Vänsterpartiet Sörmland
Tommy Hamberg, distriktsordförande
Ulrika Ernving, gruppledare i landstingsgruppen