Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) publicerade i mitten av december en rapport med titeln Brottslighet bland personerna födda i Sverige och i utlandet. I följande debattartikel kommenterar Elina Linna rapporten.
Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) publicerade i mitten av december en rapport med titeln Brottslighet bland personerna födda i Sverige och i utlandet. Rapporten är en uppföljning av en tidigare studie som BRÅ kallade för Invandrare och invandrares barns brottslighet – en statistisk analys. Tanken med rapporterna må vara god, men upplägget vittnar i stället om motsatsen. Det vill säga att föreställningen är den att etnicitet ger indikation på brottslighet. I annat fall skulle till exempel andragenerationen vara ganska ointressant som enskilt studieobjekt. Det ger också upphov till frågeställningen om när en person kan betraktas som svensk. Människors handlingar tycks enligt BRÅ utgå ifrån en förutbestämd plan beroende på var i världen man är född. Det är ett biologiskt arv som förs över till nästa generation och som eventuellt kan påverkas t ex genom integrationspolitik.

Redan ett par dagar innan rapporten offentliggjordes uttalade sig Mauricio Rojas, folkpartiets integrationspolitiska talesman på DN-debatt. Enligt Rojas är det ”kulturarv som ligger bakom invandrarnas brottslighet” och att ”sanningen är att invandrade personer från vissa länder inte alls begår brott oftare än infödda svenskar medan invandrade från andra länder gör det i mycket stor omfattning”. Vi som har varit med lite längre kommer ihåg Mauricio Rojas partikamrat Birgit Frigebo som var ännu klarare med sin analys och konstaterade något i stil med att alla män från Kosovo var tjuvar och banditeter! De högerextrema grupperingarna citerar också flitigt rapporten och visar på skillnader mellan svenskfödda med båda föräldrarna födda i Sverige kontra utlandsfödda eller invandrare och invandrarens barn.

Är det då fel att visa fakta? Jag menar att redovisning av etnicitet och brottslighet på detta sätt riskerar snarare att spä på fördomar och okunskap än att öka förståelsen för brottslighetens orsaker. Det jag vänder mig emot är urvalet, att den dominerande faktorn är födelselandet och för andragenerationens invandrare föräldrarnas födelseland. Vilka slutsatser kan dras då? Att finnar utför fler misshandelsbrott för att de är just finnar eller att fransmän smugglar mer än andra för att de är just fransmän? Och svenskarna då – vad är typiskt för dem? Eller de kanske utför brott av helt andra orsaker – maktlöshet, ekonomiska svårigheter och utanförskap. Det är ju skillnad mellan svenskar och utlandsfödda!

Rapporten väcker ytterligare en fråga – när blir man svensk? Undersökningen tar inte bara med första generationens invandrade utan även andra generationen. I den gruppen har vi även med dem som är födda i Sverige. Det får mig att fundera över om Kronprinssessan och hennes syskon är med i statistiken. De borde ju ur flera aspekter vara mycket intressanta. Invandrad mamma, pappa som vuxit upp med en ensamstående mor som också invandrat. De borde verkligen vara en riskgrupp. Dessutom befinner de sig ju i ett visst utanförskap. Vän av ordning reagerar nu säkert och tänker att nu drog jag väl lite långtgående slutsatser. Vi vet väl att kungabarnen är skötsamma. Den här rapporten handlar inte om dem – det är de andra vi menar. Eller vilka menar du?

Vi har alla ett gemensamt ansvar, politiker och myndigheter, att inte låta fördomarnas fula tryne sticka upp i skepnad av statistiskt säkerställd rapport.
Låt oss slå fast: både brottslighet och fördomar ska bekämpas. Det gör sig bäst genom att motverka sociala orättvisor, missbruk, utanförskap och diskriminering.

Elina Linna, riksdagsledamot (v), 1:a generationens invandrare

Uppdaterades: 02 jan 2006