Vi kräver folkomröstning om EU-konstitutionen!

Tysklands
förbundskansler Angela Merkel hyllas nu av ledarskribenter och
kommentatorer. Bilden som tecknas är att hon har räddat EU. Berömmet
för hennes taktiska skicklighet inför och under EU:s toppmöte den 21-22
juni är gränslöst och kritiklöst.

Debatten och kommentarerna
har i övrigt handlat om det politiska spelet på toppnivå med Tony
Blair, Nicolas Sarkozy, Vaclav Klaus och Lech Kaczynski i centrum.
Spännande politisk teater förvisso. Men vad var det politiska
innehållet?

Det handlar faktiskt om medlemsländernas framtid
som självständiga stater och därmed om den europeiska demokratins
villkor. Ursprunget är att EU:s ledare vid toppmötet i Laeken 2001
definierade EU:s centrala problem: låg demokratisk legitimitet,
bristande öppenhet och en långtgående centralisering och
detaljreglering. De enades om att man måste klara ut vad EU skall göra
och vad medlemsländerna skall sköta själva. Vikten av att respektera
subsidiaritetsprincipen och att EU förblir ett samarbete mellan
likvärdiga stater betonades.

Ett konvent tillsattes för att
föreslå reformer i denna riktning. Att sammanfatta EU:s fördrag i en
samlad grundlag var inte uppgiften utan beskrevs bara som en möjlig
lösning. Och här spårade det ur. Konventets president, den förre
franske presidenten Valery Giscard d’Estaing, frångick i praktiken
uppgiften och satsade med mycket auktoritära metoder helt på ett
författningsförslag för att lägga grunden till en EU-stat. Det gick så
långt att förslag som aldrig diskuterats i arbetsgrupper eller ens i
presidiet sattes in i texten.

Det stod naturligtvis
klart för alla som ville se att Giscard d’Estaings förslag till
EU-grundlag skulle förändra medlemsländernas styrelseskick. I Sverige
konstaterade tunga remissinstanser som JK, HD och Regeringsrätten att
ett riksdagsbeslut om EU-konstitutionen kan strida mot svensk grundlag.
Tio länder fann att frågan måste avgöras i folkomröstning, däribland
Frankrike, Nederländerna och Storbritannien.

Det ledde till
katastrof för projektet. De franska och holländska folken röstade nej i
folkomröstningar redan på försommaren 2005 med stora majoriteter och
högt valdeltagande. Alla förstod att även britterna skulle säga nej,
och rent rättsligt hade ju förslaget fallit redan efter franska folkets
nej.

Det som sedan hänt är från demokratisk synpunkt
skrämmande. De politiska ledarna i EU har bakom kulisserna enats om att
driva igenom fördraget i alla fall, utan folkligt stöd där så krävs.
För att klara detta måste nya folkomröstningar till varje pris
undvikas. De regeringar som hade lovat folkomröstning måste därför
kunna hävda att det nu har gjorts sådana ändringar att löftet inte
längre gäller.

Samtidigt skulle förslaget genomdrivas med i
praktiken oförändrat innehåll. Regeringscheferna svarade redan i mars
ja på Angela Merkels fråga om det kunde vara en god idé att ändra
terminologin utan att ändra den politiska substansen. Och så blev det!
Det nya förslaget är praktiskt taget identiskt med det som fransmän och
holländare röstade nej till.

Kosmetiska förändringar har
gjorts. Nu heter det reformfördrag i stället för konstitutionellt
fördrag, utrikesministern har fått en annan titel och symboler som
nationalsång och flagga har strukits. Men den politiska substansen är,
helt enligt planerna, oförändrad. Och nu skall vi alla svälja
påståendet att detta förslag å ena sidan är så totalt förändrat att
alla löften om folkomröstning faller och samtidigt så totalt oförändrat
att länder som redan ratificerat inte behöver göra om processen.

Förslaget
innebär ett avgörande steg i byggandet av en EU-stat. Vi går nu snabbt
mot en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Ett gemensamt försvar
skall skapas och överstatligheten inom det rättspolitiska området skall
förstärkas. En EU-president och en utrikesminister med egen diplomatkår
skall införas. Den kostsamma jordbruks- och regionalpolitiken befästs.
En europeisk åklagarmyndighet införs. Vetorätten avskaffas inom ett
femtiotal områden. EU blir en juridisk person och kan ingå avtal som
binder medlemsstaterna. Sveriges röststyrka och inflytande i
ministerrådet halveras nästan.

Det rör sig alltså om
fundamentala förändringar för Sverige som nation och för svensk
demokrati, och vi vet att folkmajoriteten har en helt annan syn än
riksdagsmajoriteten på denna fråga. Så är det i flertalet EU-länder.
Det blir därmed orimligt att en riksdagsmajoritet utan förankring i
folkviljan tar beslutet. Folkomröstning är den enda rimliga lösningen,
när de valda politikerna inte är representativa för sina väljare i en
av vår tids viktigaste politiska frågor

Det
går inte att bygga det europeiska projektet i strid med folkviljan, och
opinionsmätningarna visar att en klar majoritet av svenskarna vill
folkomrösta om EU-fördraget.

I dag presenteras en omfattande
Sifomätning som visar att en majoritet av de tillfrågade, 51 procent,
anser att det är ett dåligt förslag som nu lagts fram. Mätningen visar
också att 67 procent vill folkomrösta om frågan. Bara 30 procent tycker
att förslaget är bra och 29 procent accepterar att riksdagen ska kunna
ta beslutet utan föregående folkomröstning.

Det är därför
Sveriges riksdag måste utlysa folkomröstning om detta och sedan i
valkampanjen ta sig an uppgiften att övertyga medborgarna i stället för
att köra över dem med ett riksdagsbeslut för vilket de i praktiken
saknar politiskt mandat.

Sverige är förtjänt
av en ny debatt. En sådan folkomröstning handlar inte om ja eller nej
till EU utan om ja eller nej till detta författningsförslag. Ett nej
leder till omförhandling av fördraget och dessutom till möjlighet för
Sverige att i likhet med Storbritannien och Danmark erhålla permanenta
undantag från bland annat kravet på att införa euron.

Undertecknade
sex svenska ledamöter av Europaparlamentet kommer från vitt skilda
politiska partier, men vi har alla valts på mandatet att säga nej till
den utveckling av EU som nu föreslås. Vi kräver att svenska folket i
folkomröstning får ta ställning till detta nygamla förslag till
EU-grundlag. Svenska folket står inför ett historiskt vägskäl och måste
ha rätten att självt välja sin framtid.

Hélène Goudin, junilistan
Jens Holm, vänsterpartiet
Nils Lundgren, junilistan
Carl Schlyter, miljöpartiet
Eva-Britt Svensson, vänsterpartiet
Lars Wohlin, kristdemokraterna