• Jonas Sjöstedt

Surdeg och långbänk om medicin som mat

Utredningen medicin som mat har blivit en surdeg som lagts i långbänk. Det drabbar inte minst de med glutenintolerans.
Mot bakgrund av Sörmlands landstings beslut om att ta bort det ekonomiska stödet till glutenintoleranta måste regeringen komma till beslut.
Mat är inte bara nytta och nöje. För många är det också skillnad mellan hälsa och sjukdom. De som lider av intolerans mot olika beståndsdelar i våra vanligaste livsmedel är vardagen fylld av prövningar.

Det handlar först och främst om en beredskap för att kontrollera vad maten innehåller och finna möjliga alternativ. Men också om ökade kostnader för de ersättningsprodukter som krävs. För de som lider av glutenintolerans eller laktosintolerans, för att nämna några, har också ett begränsat utbud av varor och försäljningsställen. Det leder automatiskt till högre priser och färre möjligheter att som de flesta av oss utnyttja storköpsbutiker och reaerbjudanden.
Konsumentverket har i sin senaste undersökning beräknat merkostnaden per år för den som har glutenintolerans till 3 770 kronor för kvinnor och 5 185 kronor för män.
Jag skulle tro att merkostnaderna är högre om man skulle utgå ifrån de möjligheter jag tidigare nämnt med storköp och extrapriserbjudanden.

Redan 1999 kom utredningen ”Mat som medicin” med förslag på hur ett nationellt system skulle utformas för ett ekonomiskt stöd till dem som har merkostnader för livsmedel på grund av sjukdom. Denna utredning har nu dragits i långbänk och trots att riksdagens socialutskott gett ett tillkännagivande om att regeringen måste bereda utredningens förslag så har ingenting hänt.
Idag har landstingen olika system för hur och om man ersätter för merkostnader till till exempel glutenintolerant som är över 16 år. Ett exempel på behovet av att man kommer fram till ett nationellt beslut och tillför statliga medel är beslutet i Sörmlands läns landsting där man nu tagit bort ersättning helt för de över 16 år.
Jag menar att landstingen behöver både riktlinjer och resurser för att ersätta de merkostnader som uppstår för dem som behöver speciallivsmedel.

Om vi inte får ett enhetligt system som ekonomiskt stödjer de som kräver ”mat som medicin” finns risken att samhället får ökade kostnader inom andra sektorer. Och inte minst – ett ökat lidande för den enskilda. De som inte upplever sig ha råd med specialkost och tvingas äta ”vanliga” produkter riskerar att insjukna och därmed få ett ökat behov av sjukvård. Ett bra ersättningssystem skulle därmed också innebära ett viktigt folkhälsostrategiskt instrument.

Mot bakgrund av detta ställde jag därför en fråga till vård- och äldreomsorgsministern Ylva Johansson om regeringen avsåg att komma med förslag utifrån utredningen ”Mat som medicin”. Tyvärr gav svaret ingen större vägledning då statsrådet konstaterade det vi alla redan vet – nämligen att frågan är under beredning.
Jag tror att det bästa för frågan istället vore att regeringen satte ner foten och tog ställning för ett nationellt system. Detta inte minst mot bakgrund av att statsfinanserna nu är ljusa.

Elina Linna (v)
riksdagsledamot i socialutskottet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Bli medlem idag!
Bli medlem idag!
ennyflamman
hbtq
Arkiv