En grupp som det talas alldeles för lite om i debatten om mäns våld mot kvinnor är de psykiskt funktionshindrade kvinnorna. Därför har vänsterpartiets riksdagsledamot Elina Linna ställt en fråga i riksdagen till socialminister Berit Andnor om vad hon tänker göra för dessa kvinnor.
I en nyligen framlagd rapport från Socialstyrelsen har man konstaterat att de är mer utsatta för våld och övergrepp än vad andra kvinnor är. Psykiskt funktionshindrade kvinnors situation är särskilt svår eftersom de ofta står i en stark beroendeställning till den som är förövare. Förövaren är många gånger en för kvinnan närstående person. För en kvinna med psykiska funktionshinder som ofta är ensam och utan socialt nätverk kan denna närstående vara den enda kontakten med omvärlden. Det är en beroendeställning som gör att kvinnorna blir särskilt sårbara.
På grund av kvinnornas särskilda beroendeställning så görs få anmälningar. Mycket få av dessa anmälningar leder sedan till åtal. Rättsväsendet bedömer inte sällan kvinnornas trovärdighet som mycket låg, dels på grund av deras funktionshinder, men också på grund av orsaker som medicinering och kommunikationssvårigheter. Det är inte rimligt att dessa särskilt utsatta kvinnor är rättslösa som ett resultat av rättsväsendets okunskap om psykiska funktionshinder. En person som begår sexuella övergrepp mot en kvinna ska inte gå fri bara för att offret har ett psykiskt funktionshinder. Därför måste poliser och domstolspersonal som arbetar med dessa anmälningar utbildas så att de bättre kan förstå den speciella problematik som de ställs inför. Jag menar att i mötet med en psykiskt funktionshindrad kvinna ställs höga krav på lyssnande och förståelse för det som inte uttalas i ord. Vänsterpartiet har länge drivit kravet att psykiskt funktionshindrade ska ha rätt till ett personligt ombud som kan hjälpa dem i kontakter med myndigheter mm. I det här sammanhanget skulle ett sådant ombud kunna utgöra ett viktigt stöd för kvinnan. Det saknas också ofta resurser att hjälpa de utsatta kvinnorna hos kvinnojourerna. I många fall finns det ett stort behov av akut stöd i form av till exempel tillfälligt boende. Idag är tillgången på sådana boenden starkt begränsad. Många kvinnojourer tar överhuvudtaget inte emot kvinnor med psykiska funktionshinder. Bland de som gör det är det bara hälften som har någon särskild beredskap för att möta dessa kvinnors särskilda behov. Det är emellertid kommunerna som bär det yttersta ansvaret för att ge stöd åt våldsutsatta kvinnor. Därför är det oroande att en del kommuner nu drar ned på stödet till kvinnojourerna, istället för att förstärka det.
Med anledning av den utsatta situationen för dessa kvinnor har jag ställt en fråga till socialminister Berit Andnor om vad hon tänker göra för att kvinnorna åtminstone ska få tillgång till akut hjälp i form av tillfälliga boenden. Likaså har jag frågat justitieminister Thomas Bodström om vad han tänker göra för att öka kunskapen om våldsutsatta psykiskt funktionshindrade kvinnor inom rättsväsendet. Utan en sådan kunskapsökning så kommer kvinnorna fortsätta att leva i ett rättslöst tillstånd och förövarna kommer att gå fria. Nuvarande situation är inte acceptabel. Ett samhälle som inte förmår ta hand om de svårast drabbade kvinnorna är omänskligt. Psykiskt funktionshinder ska inte innebära att man kan berövas sina mänskliga rättigheter. Jag kräver därför att Berit Andnor och Thomas Bodström snabbt agerar så att dessa kvinnor får det stöd som varje medborgare har rätt att kräva.
Elina Linna
Ledamot i social- utskottet,
vänsterpartiet

Uppdaterades: 01 jul 2005